thingsinlifes

Jag har alltid mått som bäst när jag är ensam, då menar jag inte att jag är utan vänner och
familj, men ensam, utan att ha någon speciell att bry sig om.
Jag behöver inte ha någon som står vid min sida och älskar mig för att jag ska må bra, det har jag
alltid gjort endå. Och jag har alltid föredragit att ha det så. Hur konstigt det än kan låta.
Jag har alltid behövt min ensamhet för att fungera som människa.
Jag måste få dra mig undan och andas i min ensamhet, få bara vara jag för en stund.
Därför har livet visat sig att bli som jag alltid velat, när vi började träffas så visste jag från början
att jag aldrig skulle kunna ha ett förhållande. Jag ville inte ha ett förhållande, jag visste att det aldrig
skulle kunna funka för jag kände inte att jag kunde ge mig själv till dig. Att ens behöva GE sig själv till
någon känns lika skrämmande som döden ungefär för mig. Ett förhållande för mig har alltid varit anpassning, tämjning, ägande. Alltså ingenting positivt. Men såklart vet jag inte om bilden stämmer, för jag har inte gått så långt på länge för att ta reda på det.

Jag ville endå trots detta vara din, men jag tror inte jag någonsin skulle kunna vara helt lycklig då.
Det finns ingen människa i min närhet som tror mig när jag säger att jag helst av allt hoppas på att få vara ensam i mitt liv, att vara singel, att bara ha mig själv att bry sig om. Ingen tror att denna önskan kan vara möjlig. Men det är sant, helst av allt vill jag leva mitt liv för mig, bara mig.

Nu menar jag absolut inte att jag inte bryr mig om mina vänner och familj, för det gör jag . Dem betyder allt för mig. Jag uppskattar dem mer än livet själv för att de är sådana fina människor. Jag är lycklig över alla fina människor jag har i mitt liv, men jag behöver inget mer. Jag behöver ingen stor kärlek i mitt liv för att må bra. Medans andra letar efter den, efter den kärlek som ska få dem att sväva på moln, så flyr jag den som om de vore det farligaste som finns. Och visst, kärlek känns bra när den blommar som mest, men den skada den för med sig är något som sårar människor på ett sätt ingenting annat kan. Jag har sett det med mina ögon, hur mina vänner sjunkit lågt för kärleken, förlorat sig själv för att de slavat i kärlekens namn. Jag har känt de samma känslor som får en människa att må som avskum. Som luft, som någonting att kasta i soporna.

Bara för att man känner sig som skit så är man inte det, det vill jag inte att någon ska glömma.
Kärlek är förödande. Det kommer som någonting fint, som en sommardag, men sveper iväg som en orkan och det går aldrig att riktigt bygga upp det som den har förstört. Det går att reparera, men det blir aldrig riktigt som det var innan. Inte exakt, den där lyktstolpen som en gång stog rakt upp mot skyn kommer nu efter orkanen alltid stå på snedden, som ett minne av orkanen. Ett minne som aldrig kommer försvinna.
Som det där ärret du har på din mage, som bara gör dig ännu vackrare. Det är ett tecken på att du inte är perfekt, vilket i realiteten bara gör dig ännu mer perfekt .

"Om kärleken stannade vid den första kyssen skulle människan bli lyckligare"
George Eliot