Låt mig dö en stund tillsammans med dig en sekund..
"Jag saknar dig verkligen" så sa världens vackraste människa till mig. Det kändes skönt att höra, det gav mig bekräftelse. Gjorde jag ett misstag att följa dig hem? Inte alls. Det var perfekt, allt jag kunde önska. Du kysste mig i nacken när jag låg och sov som förr och det kändes fint. Du var vid min sida hela tiden, du kysste varje liten del av mitt ansikte och jag var lycklig. Jag struntade i vad som hänt, att vi inte mer ska ses, att vi har bestämt oss. För jag levde för stunden, dina läppar mot mina som om det inte fanns någonting annat på denna jord. Men såklart måste man tillbaka till verkligheten, jag försökte slita mig ifrån dig så snabbt som möjligt för att göra pinan kort. Men när du bad mig stanna hur skulle jag kunna lämna dig då? Lycka är någonting flyktigt, så är det bara det är någonting man får leva med, så varför inte bara njuta när man får chansen att uppleva den? Att bara strunta i allt som sagts och gjorts, allt som kommer hända och ta vara på den stunden som får ditt hjärta att le?
Detta ändrade förmodligen ingenting, vi är fortfarande dem vi är vad nu det innebär, jag vet bara att du är inte min och jag är inte din. Det kommer säkert kännas som ett rent helvete nu när jag fick känna av din värme än en gång men så får det bli, för det var värt det.
And yes I do regret how I could let myself let you go
