Nu svider det.
Det svider fruktansvärt.
Snart är nån annan än jag närmare, såsom käre Håkan skulle säga.
Det gör FYSISKT ont. Det gör ont i hela min kropp, på ställen jag inte ens visste fanns.
Hon är säkert allt jag aldrig kunde vara, snäll, söt, harmonisk, lugn. Du får säkert hålla om henne bland dina kompisar, kyssa henne, krama henne. Kalla henne söt. Du får säkert göra allt det där utan att hon drar sig undan. Det känns säkert bra, att få känna att någon vill vara dig nära även bland folk.
Jag och min syster pratade om dig idag, det fick mig och sakna dig. Men det gjorde ingenting, jag kan ta det. Men jag kan inte ta att någon annan vill vara dig nära, att du vill vara någon annan nära. Vill du det? Det finns inga ord som kan hjälpa mig. Jag vet inte vad jag vill få sagt. Jag ångrar mig. Jag vill inte vara jag. Jag vill vara den tjejen som kan kyssa dig bland folk, säga att jag gillar dig på blanka dan inte bara när mörkret har fallit. Men nu kommer jag aldrig få göra nåt utav det. VARFÖR gjorde jag inte bara det jag kände för att göra, som du frågat mig flera gånger om. Jag svarade alltid att det man känner för att göra kanske inte alltid är det rätta att göra, men du sa att det som känns rätt är rätt. DU HADE RÄTT JAG HADE FEL. Jag ville visa, jag ville säga, jag ville hålla om dig alla de tusen gånger du försökte. Men jag vågade inte.
Nu får man lida för det, hade jag inte stött bort dig alla de gånger så hade jag haft ännu fler minnen, minnen som jag nu blev utav tack vare att jag är så feg. Feg feg feg.
Pinsamt feg.
Vad tjänade jag på det? Jag tyckte det var pinsamt att visa sina känslor öppet, sånt gör man inte bara, men det är mer pinsamt att alla vet. Alla vet varenda jävel vet att jag föll för dig.
Hur i hela jävla helvetet lyckades du lura mig så förjävla mycket?
♥
