the thing is..
Det hela började som något så oskyldigt, det fanns aldrig en tanke på att det skulle bli vi.
Jag trodde jag visste vad jag ville, och jag ville vara fri. Vilket jag fortfarande vill.
Men jag visste inte att man kunde känna sig så fri i någon annans famn..
Varje dag är en ny dag, ett steg längre ifrån dig. Det känns. Snart finns du inte längre .
Men jag ser dig fortfarande när jag stänger mina ögon och det svider lika mycket varje gång.
Jag vill inte gå vidare. Men jag måste och jag vet att jag kan. Jag kommer inte kunna vara din
vän även om jag sagt att vi ska vara det. Jag vet inte hur man är din vän, hur kan man gå från
att du var den enda i mina ögon till att du är en bland alla andra?
Du har inte sårat mig, vi kunde aldrig vara det som förväntades av oss.
Du är ingen pojkvän, och jag är ingen flickvän. Vi passade inte in i ramarna.
Ibland önskar jag att jag kunde vara sån, en flickvän. Hur gör man ? Vem blir man ?
Men snart är det vår, och jag ska glömma dig, du ska bli en bland alla andra en dag, den dagen ska komma snart.
Jag är lycklig, jag mår bra, allt är fint, livet är fint. Det är bara det att jag ångrar hur jag betett mig i vissa situationer, jag önskar jag hade kunnat göra vissa saker annorlunda. Men jag har kämpat så mycket jag kunnat för att öppna mig, men det visade sig vara för sent vilket jag förstår. Men jag är den jag är och jag vet att jag inte hade kunnat göra det på något annat sätt än mitt eget. Ibland suger mitt egna hor sätt.
ur filmen 2 days in paris
”It always fascinated me how people go from loving you madly to nothing at all, nothing. It hurts so much.
When I feel someone is going to leave me, I have a tendency to break up first before I get to hear the whole thing. Here it is. One more, one less. Another wasted love story.
I really love this one.
When I think that its over, that I’ll never see him again like this… well yes, I’ll bump into him, we’ll meet our new boyfriend and girlfriend, act as if we had never been together, then we’ll slowly think of each other less and less until we forget each other completely. Almost.
Always the same for me. Break up, break down. Drunk up, fool around. Meet one guy, then another, fuck around. Forget the one and only. Then after a few months of total emptiness start again to look for true love, desperately look everywhere and after two years of loneliness meet a new love and swear it is the one, until that one is gone as well.
There’s a moment in life where you can’t recover any more from another break-up. And even if this person bugs you sixty percent of the time, well you still can’t live without him. And even if he wakes you up every day by sneezing right in your face, well you love his sneezes more than anyone else’s kisses.”
