thingsinlifes

ja, nu är det nog. Jag är hopplös som hoppas och hoppas men nu är det nog känner jag. Jag tänker inte hoppas något mer det gör mig inget gott bara illa. Orka att man ska gå runt och hoppas jämt och ständigt att man ska få se dig, träffa dig, undra om du tänker på mig, undra om du tycker om mig lika mycket som jag tydligen tycker om dig, men NEJ! jag vill inte veta.
Efter idag så tänker jag inte ens tänka en tanke om dig, inte hoppas att jag ska se dig vart jag än går, om jag är ute på promenad, på stan, är i området där du bor, ute och festar. Det är patetiskt jävligt patetiskt nästan bisarrt, jag vet men det är slut med det nu, JÄVLIGT SKÖNT!