-
Ghosts with just voices
Your words in my memory
Are like music to me
I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms
never forget
When I was younger I saw my daddy cry
and curse at the wind.
He broke his own heart and I watched
as he tried to reassemble it.
And my momma swore
that she would never let herself forget.
And that was the day that I promised
I'd never sing of love if it does not exist.
But Darling,
You are the only exception.
Maybe I know somewhere
deep in my soul
that love never lasts.
And we've got to find other ways
to make it alone.
Keep a straight face.
And I've always lived like this
keeping a comfortable distance.
And up until now I had sworn to myself
that I'm content with loneliness.
Because none of it was ever worth the risk.
Well you are the only exception.
I've got a tight grip on reality,
but I can't let go of what's in front of me here.
I know you're leaving in the morning
when you wake up.
Leave me with some kind of proof its not a dream.
So we are alone again
Jag tror inte den där väggen mellan oss kan raseras efter allt som hänt. Vågar jag ens?
Med en nypa salt
Jag försöker inbilla mig att det inte är någonting, att det inte betyder.
Melissa Horn
fast jag borde ha bett dig att gå
och jag ska aldrig mer säga sanningen
till nån som saknar förmåga att förstå
öppna din himmel på glänt
att lura sig själv
Varför tillåter jag mig själv att tro på någonting som aldrig kommer bli av?
Varför hoppas jag att bara för att du hör av dig så betyder det nånting?
Det var så skönt att komma iväg ett tag, pausa livet här hemma och bara leva i nuet någon annanstans.
Jag vill att du ska tänka på mig så som jag tänker på dig. Saknar du mig eller var det bara något tillfälligt som gick över när vi var med varandra? Fick du den dosen av mig då som behövdes för att du ska fortsätta gå vidare?
Det kanske är hög tid att gå vidare nu. Men jag är inte redo och du gör det inte lättare genom att vara så fin som du är. Och även om jag går vidare så vet jag att jag kommer ge mig bara du ber.
Jag finns här om du vill.
Ett par fina rader jag hittade i en fin blogg www.mangofisk.se :)
"Then you held me. And you kissed me. Still i thought i could resist. But every time you kissed me, every time you touched me i cleared out a little more room for you in my life.
And for the butterflies in my stomach."
love
- leloveimage.bloggspot.com
/a
en stor gest
Jag skulle inte ha varit med dig idag, jag vet det, jag känner det i magen nu efteråt. Det här kommer bli som väntat, dåligt. Magkänslan säger att jag inte skulle åkt till dig att jag har gjort fel, att jag kommer få ångra det här.
Det här är inte början på något nytt mellan oss, det är bara ett långdraget farväl. Jag trodde jag skulle kunna vara med dig utan att det skulle hända något. Och allt var bra, tills en person frågade oss hur länge vi hade varit tillsammans, situationen vände och det knep till i mitt hjärta. Vi är inte tillsammans. Hon frågade varför, hon sa att hon såg att vi var kära och frågade när vi skulle bli tillsammans. Åt helvete med att träffas lite lättsamt när någon utomstående kommer och slänger någonting sådant i ansiktet på en. Hon sa att hon såg i dina ögon att du var kär i mig. Vi sa ingenting utan bara skrattade lite skämtsamt. Men hon sa allt det som vi velade undvika att tala om.
Jag kommer sakna dig
03.36 i skrivande stund så skriver han ett sms till mig. Mitt hjärta hoppar till, och sjunker sedan som en sten då jag vet att det kommer hända någonting dåligt. Magkänslan ljuger aldrig.
Du är det finaste jag vet.
Vill du ha mig så är jag din, utan en tvekan.
Skillnaden
Hon kommer hålla fast vid dig tills du är helt borta, medans hon försöker glömma dig finns ingen annan. Inte förens du är helt borta. För dig är hon borta den dagen hon är utom synhåll. För henne är du borta först när du är borta ur hennes hjärta.
Låt mig dö en stund tillsammans med dig en sekund..
"Jag saknar dig verkligen" så sa världens vackraste människa till mig. Det kändes skönt att höra, det gav mig bekräftelse. Gjorde jag ett misstag att följa dig hem? Inte alls. Det var perfekt, allt jag kunde önska. Du kysste mig i nacken när jag låg och sov som förr och det kändes fint. Du var vid min sida hela tiden, du kysste varje liten del av mitt ansikte och jag var lycklig. Jag struntade i vad som hänt, att vi inte mer ska ses, att vi har bestämt oss. För jag levde för stunden, dina läppar mot mina som om det inte fanns någonting annat på denna jord. Men såklart måste man tillbaka till verkligheten, jag försökte slita mig ifrån dig så snabbt som möjligt för att göra pinan kort. Men när du bad mig stanna hur skulle jag kunna lämna dig då? Lycka är någonting flyktigt, så är det bara det är någonting man får leva med, så varför inte bara njuta när man får chansen att uppleva den? Att bara strunta i allt som sagts och gjorts, allt som kommer hända och ta vara på den stunden som får ditt hjärta att le?
Detta ändrade förmodligen ingenting, vi är fortfarande dem vi är vad nu det innebär, jag vet bara att du är inte min och jag är inte din. Det kommer säkert kännas som ett rent helvete nu när jag fick känna av din värme än en gång men så får det bli, för det var värt det.
And yes I do regret how I could let myself let you go
Complicated
allt känns svårt, krångligt. jag vet inte vad jag vill, vad vill jag? vad känner jag? kan jag inte bara få vara "free minded" för ett tag? Måste jag jämt tänka för mycket tills jag varken vet ut eller in? skillnaden mellan svart eller vitt? jag har alltid varit en krånglig person, en simpel sak kan jag krångla till och göra till kanske världens svåraste. fyfan kan det ta stopp någongång! känner att jag bara vill ligga inne, se en jävligt sorglig film, trycka i mig godis, chips, glas eller vafan vad som helst man bara kan trycka i sig. Typ i den dvalan jag redan är i, helvettes dvala. Vill inte, vill vara rolig och spontan som jag brukar inte bitter och seg. Damn piss off fucking mind! 
Hjärtat får aldrig rynkor
Det är hjärnan som har svårt att glömma.
Det ständiga kriget som pågår mellan ditt hjärta och hjärna. Det störsdta slaget som någonsin utkämpats. Aldrig mer ska jag låta mina rädslor hindra min hjärtats önskan.
Du hörde av dig igår, hjärtat dunkade så hårt, det blev genast svårt att andas och händerna skakade som ett löv i ett stormväder. Det var oväntat, jag hade ställt in mig på att du inte skulle göra det.
Vad ville du mig? Jag blir besviken på dig. Jag vill inte vara din vän, jag vill inte veta vad du gör om inte jag får göra det med dig. Jag vill inte veta att du mår bra om du mår bra utan mig.
Jag svarade artigt på dina artiga frågor. Som en främling var du för mig och jag för dig. Som en vägg emellan oss som aldrig funnits där förr. Jävla vägg.
Det är vår det är varm och fullt med folk på stan Jag har köpt nya solglasögon o gömt mig i dom hela dan Är du kvar, där du var? Jag har slutat gå förbi Det är nog bäst för båda om jag försöker låta bli Vem lämnade vem? Vem, lämnade vem? Jag är inte över dig än Jag grät och vi kysstes Fast jag borde ha bett dig att gå Och jag ska aldrig mer säga sanningen till nån som saknar förmåga att förstå Det är ljust snart, jag vet Men än så känns det kallt och gissa vad du glömde Den hänger runt min hals Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls vem, lämnade vem? vem lämnade vem? jag är inte över dig än Som en bekant som hängt sig kvar, för att allting har gått bra Nu vill du vara vän med mig, men det vill inte jag Det är vår, och varmt när du hört var jag har sagt Då är det du som går i solglasögon och saknar någon Du aldrig haft vem lämnade vem? vem lämnade vem? vem lämnade vem? jag är inte över dig än...
The Perisher - My heart
It’s my heart you take
It’s my heart you’re dealing with
And it’s my heart you’ll break
If you’d feel like I feel
And if you’d know what I know
I don’t think you’d ever play me
I know you’d never play me
don't lose it
bok
Nu ska jag läsa en bok och låtsas att mitt liv är som det var innan dig.
Nu svider det.
Det svider fruktansvärt.
Snart är nån annan än jag närmare, såsom käre Håkan skulle säga.
Det gör FYSISKT ont. Det gör ont i hela min kropp, på ställen jag inte ens visste fanns.
Hon är säkert allt jag aldrig kunde vara, snäll, söt, harmonisk, lugn. Du får säkert hålla om henne bland dina kompisar, kyssa henne, krama henne. Kalla henne söt. Du får säkert göra allt det där utan att hon drar sig undan. Det känns säkert bra, att få känna att någon vill vara dig nära även bland folk.
Jag och min syster pratade om dig idag, det fick mig och sakna dig. Men det gjorde ingenting, jag kan ta det. Men jag kan inte ta att någon annan vill vara dig nära, att du vill vara någon annan nära. Vill du det? Det finns inga ord som kan hjälpa mig. Jag vet inte vad jag vill få sagt. Jag ångrar mig. Jag vill inte vara jag. Jag vill vara den tjejen som kan kyssa dig bland folk, säga att jag gillar dig på blanka dan inte bara när mörkret har fallit. Men nu kommer jag aldrig få göra nåt utav det. VARFÖR gjorde jag inte bara det jag kände för att göra, som du frågat mig flera gånger om. Jag svarade alltid att det man känner för att göra kanske inte alltid är det rätta att göra, men du sa att det som känns rätt är rätt. DU HADE RÄTT JAG HADE FEL. Jag ville visa, jag ville säga, jag ville hålla om dig alla de tusen gånger du försökte. Men jag vågade inte.
Nu får man lida för det, hade jag inte stött bort dig alla de gånger så hade jag haft ännu fler minnen, minnen som jag nu blev utav tack vare att jag är så feg. Feg feg feg.
Pinsamt feg.
Vad tjänade jag på det? Jag tyckte det var pinsamt att visa sina känslor öppet, sånt gör man inte bara, men det är mer pinsamt att alla vet. Alla vet varenda jävel vet att jag föll för dig.
Hur i hela jävla helvetet lyckades du lura mig så förjävla mycket?
ensam är stark
familj, men ensam, utan att ha någon speciell att bry sig om.
Jag behöver inte ha någon som står vid min sida och älskar mig för att jag ska må bra, det har jag
alltid gjort endå. Och jag har alltid föredragit att ha det så. Hur konstigt det än kan låta.
Jag har alltid behövt min ensamhet för att fungera som människa.
Jag måste få dra mig undan och andas i min ensamhet, få bara vara jag för en stund.
Därför har livet visat sig att bli som jag alltid velat, när vi började träffas så visste jag från början
att jag aldrig skulle kunna ha ett förhållande. Jag ville inte ha ett förhållande, jag visste att det aldrig
skulle kunna funka för jag kände inte att jag kunde ge mig själv till dig. Att ens behöva GE sig själv till
någon känns lika skrämmande som döden ungefär för mig. Ett förhållande för mig har alltid varit anpassning, tämjning, ägande. Alltså ingenting positivt. Men såklart vet jag inte om bilden stämmer, för jag har inte gått så långt på länge för att ta reda på det.
Jag ville endå trots detta vara din, men jag tror inte jag någonsin skulle kunna vara helt lycklig då.
Det finns ingen människa i min närhet som tror mig när jag säger att jag helst av allt hoppas på att få vara ensam i mitt liv, att vara singel, att bara ha mig själv att bry sig om. Ingen tror att denna önskan kan vara möjlig. Men det är sant, helst av allt vill jag leva mitt liv för mig, bara mig.
Nu menar jag absolut inte att jag inte bryr mig om mina vänner och familj, för det gör jag . Dem betyder allt för mig. Jag uppskattar dem mer än livet själv för att de är sådana fina människor. Jag är lycklig över alla fina människor jag har i mitt liv, men jag behöver inget mer. Jag behöver ingen stor kärlek i mitt liv för att må bra. Medans andra letar efter den, efter den kärlek som ska få dem att sväva på moln, så flyr jag den som om de vore det farligaste som finns. Och visst, kärlek känns bra när den blommar som mest, men den skada den för med sig är något som sårar människor på ett sätt ingenting annat kan. Jag har sett det med mina ögon, hur mina vänner sjunkit lågt för kärleken, förlorat sig själv för att de slavat i kärlekens namn. Jag har känt de samma känslor som får en människa att må som avskum. Som luft, som någonting att kasta i soporna.
Bara för att man känner sig som skit så är man inte det, det vill jag inte att någon ska glömma.
Kärlek är förödande. Det kommer som någonting fint, som en sommardag, men sveper iväg som en orkan och det går aldrig att riktigt bygga upp det som den har förstört. Det går att reparera, men det blir aldrig riktigt som det var innan. Inte exakt, den där lyktstolpen som en gång stog rakt upp mot skyn kommer nu efter orkanen alltid stå på snedden, som ett minne av orkanen. Ett minne som aldrig kommer försvinna.
Som det där ärret du har på din mage, som bara gör dig ännu vackrare. Det är ett tecken på att du inte är perfekt, vilket i realiteten bara gör dig ännu mer perfekt .
"Om kärleken stannade vid den första kyssen skulle människan bli lyckligare"
George Eliot
En nystart så här på våren
Nya människor, nya möjligheter och en ny vår.
Helst hade jag stannat kvar i det som var. Men livet blir inte alltid som man hade velat, väldigt sällan faktiskt.
Men det känns bra, det kommer en fin tid nu framöver och det är jag tacksam över.
Jag förklarade för en vän till mig igår att jag mår bra, men att jag fortfarande vaknar upp mitt i natten
utan anledning, bara vaknar och ligger där och stirrar upp i taket utan en tanke på hjärnan.
Han gav mig en förklaring, han sa att om man blivit djupt sårad, ledsen eller något liknande så har hjärnan svårt att slappna av, det fanns någon logisk förklaring iallafall och det var ju skönt att höra, men inte lika skönt att få bekräftat att smärtan ligger djupt i mig, att det inte bara var något på ytan utan att det trubbade mitt inre rejält.
vänner
DET ÄR VÅR !
Mina vänner, kvinnorna i mitt liv, ni är värd allt i världen.
NI FÖRTJÄNAR HELA HIMLEN!
Mina systrar
Som de satt där och samtalade runt vardagen, äktenskapet och vuxenlivets ansvar och plikter, klirrade modern tankfullt med isbitarna mot glaset vände en klar, vaken blick mot sin dotter och sa;
”Glöm aldrig dina systrar”, rådde hon, medan hon rörde runt bland tebladen på botten av glaset.
”De kommer att betyda mer för dig ju äldre du blir. Det spelar ingen roll hur mycket du än älskar din man eller de barn du eventuellt får, du kommer alltid att behöva systrar. Kom ihåg att hålla kontakten med dem, umgås med dem och gör roliga saker tillsammans med dem…
Kom också ihåg att ”systrar” innefattar ALLA kvinnor…dina väninnor, din mor, dina döttrar och alla andra kvinnor som du har i ditt liv. Du kommer att behöva andra kvinnor. Det behöver kvinnor alltid.”
”Vilket lustigt råd!”, tänkte dottern häpet. Hon hade ju precis gift sig!? Hon hade ju precis anslutit sig till ”tvåsamheten”, blivit en stadgad gift kvinna. En vuxen!
Nog borde väl hennes nyblivna man och den familj som de stod i begrepp att bilda, vara alltnog för henne hädanefter? Hennes mening i livet…
Men hon lyssnade till sin mammas råd och höll kontakten med sina systrar och för varje år knöt hon fler och fler nya vänskapsband med nya kvinnor. Efterhand som åren flöt förbi kom gradvis till insikt över vad hennes mamma hade menat med sitt råd. Emedan tidens tand och naturens mysterier gör sitt med en kvinna, är det hennes systrar som står stadigt kvar och hjälper henne minnas vem hon är.
Så efter mer än 50 års leverne i denna värld hade denna kvinna lärt sig följande och detta säger allt;
Tiden passerar
Livet sker
Distans separerar
Barn växer upp
Jobb kommer och går
Så gör även kärlek
Män gör inte vad de borde göra
Hjärtan brister
Föräldrar dör
Kollegor glömmer tjänster man gjort
Karriärer avslutas
MEN…
Systrar finns där, oavsett hur lång tid eller hur många mil det finns mellan er
En väninna är aldrig längre borta än att hon finns där om du behöver henne
När du vandrar på din ensamma väg och kämpar med livets mödor, kommer kvinnorna i ditt liv att gå där bredvid dig, peppa dig och be för dig, göra dina bördor lättare och vänta på dig vid vägens slut
Om det blir nödvändigt kommer de att hjälpa dig dra ditt tunga lass och även bära dig sista biten om det behövs
Väninnor, döttrar, dotterdöttrar, sondöttrar, svärdöttrar, systrar, svägerskor, mödrar, mor och farmödrar, mostrar, fastrar, syster och brorsdöttrar, kusiner och alla annan släkt och familj;
Världen skulle inte bli densamma utan kvinnor, starka, modiga kvinnor. När vi inledde detta äventyr kallat ”systerskap”, hade vi ingen aning om de vilken ofantlig glädje men även sorg
som låg framför oss. Ej heller visste vi hur mycket vi skulle behöva varandra…
Varje ny dag behöver vi fortfarande varandra. Tillsammans är vi starka.
the thing is..
Det hela började som något så oskyldigt, det fanns aldrig en tanke på att det skulle bli vi.
Jag trodde jag visste vad jag ville, och jag ville vara fri. Vilket jag fortfarande vill.
Men jag visste inte att man kunde känna sig så fri i någon annans famn..
Varje dag är en ny dag, ett steg längre ifrån dig. Det känns. Snart finns du inte längre .
Men jag ser dig fortfarande när jag stänger mina ögon och det svider lika mycket varje gång.
Jag vill inte gå vidare. Men jag måste och jag vet att jag kan. Jag kommer inte kunna vara din
vän även om jag sagt att vi ska vara det. Jag vet inte hur man är din vän, hur kan man gå från
att du var den enda i mina ögon till att du är en bland alla andra?
Du har inte sårat mig, vi kunde aldrig vara det som förväntades av oss.
Du är ingen pojkvän, och jag är ingen flickvän. Vi passade inte in i ramarna.
Ibland önskar jag att jag kunde vara sån, en flickvän. Hur gör man ? Vem blir man ?
Men snart är det vår, och jag ska glömma dig, du ska bli en bland alla andra en dag, den dagen ska komma snart.
Jag är lycklig, jag mår bra, allt är fint, livet är fint. Det är bara det att jag ångrar hur jag betett mig i vissa situationer, jag önskar jag hade kunnat göra vissa saker annorlunda. Men jag har kämpat så mycket jag kunnat för att öppna mig, men det visade sig vara för sent vilket jag förstår. Men jag är den jag är och jag vet att jag inte hade kunnat göra det på något annat sätt än mitt eget. Ibland suger mitt egna hor sätt.
ur filmen 2 days in paris
”It always fascinated me how people go from loving you madly to nothing at all, nothing. It hurts so much.
When I feel someone is going to leave me, I have a tendency to break up first before I get to hear the whole thing. Here it is. One more, one less. Another wasted love story.
I really love this one.
When I think that its over, that I’ll never see him again like this… well yes, I’ll bump into him, we’ll meet our new boyfriend and girlfriend, act as if we had never been together, then we’ll slowly think of each other less and less until we forget each other completely. Almost.
Always the same for me. Break up, break down. Drunk up, fool around. Meet one guy, then another, fuck around. Forget the one and only. Then after a few months of total emptiness start again to look for true love, desperately look everywhere and after two years of loneliness meet a new love and swear it is the one, until that one is gone as well.
There’s a moment in life where you can’t recover any more from another break-up. And even if this person bugs you sixty percent of the time, well you still can’t live without him. And even if he wakes you up every day by sneezing right in your face, well you love his sneezes more than anyone else’s kisses.”
Du var någonting
Saker förändras. ständigt. Ingenting består.
Är vi inte alla människor levande bevis på detta? Är du fortfarande samma person som du var igår?
Känner du samma känslor? Tänker du samma tankar?
Livet står aldrig still och visst är det en charm i sig, men ibland önskar man att det hade stannat upp
lite längre, så man hade kunnat njuta bara ett par sekunder till.
Människors känslor ändras från dag till dag, jag är väl medveten om detta då jag är en utav
dem som har ett känsloliv som går som en bergodalbana.
Ändå kom det som en chock, som en käftsmäll att du inte längre ville.
Du blev rädd. Och jag förstår, jag har varit rädd varje steg under vår vackra saga, men jag vet nu i efterhand att skulle jag få en andra chans skulle jag inte vara rädd. Jag skulle vara din.
Men det är alldeles för lätt att vara efterklok.
Känslor och kärlek är någonting svårt, för mig har det varit någonting skrämmande, men du visade mig att det kunde vara någonting fantastiskt, och jag vågade tillslut öppna mig tack vare att du hade tålamodet att stanna kvar så länge.. Bara det visar vilken fin människa du verkligen är.
Du frågade mig om jag hatar dig nu.. Att du ens frågade sårade mig djupt in i själen, för jag kommer aldrig hata dig. Du kommer ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta, för du lyckades öppna upp det ännu en gång. Du förtjänar en plats där. Jag är glad att jag lärt känna dig och jag hoppas du är lycklig för det skulle göra mig lycklig.
Men det var längesen detta hjärtat öppnat sig för någon, längesen jag blottade mig så mycket så jag vet inte om jag vill riskera att göra något dylikt igen. Jag har varit kär en gång tidigare, det sårade mig extremt mycket. Men jag var ung och naiv då. Nu andra gången om, känner jag denna smärta igen, men den här gången känns det värre just för att jag tillät mig själv att bli kär i dig. För jag visste att du verkligen var bra. Jag vill inte ge hjärtat till kärlek igen. För när man blottar sin själ för någon, så riskerar man eller ja nästan ber om att bli sårad.
Du var speciell.
Tack
